Dianikus Minor for president!!
Jag gick förresten tillbaka till mitt inlägg där en kort strof finns nominerad som årets konstigaste och eftersom jag är i total avsaknad av ödmjukhet lägger jag åter fram det i rampljuset eftersom jag, såhär ett halvår efter att det skrevs, är så nöjd med det att jag närmast blir rörd så håll tillgodo en gång till:
———————-
Caddie Lac skrev följande den 2008-07-06 10:42:12 från 213.114.65.73
Team Nydde/Caddie Lac lägger upp taktiken några hål om dagen på Eda:
HÅL 6) – Hur smal får en fairway egentligen vara, knystar någon när vi närmar oss tee på de sjätte hålet. Och till på köpet står det två elakt sinnade träd precis där jag brukar landa, replikerar lillebror Mygel med gråten stockandes i halsen efter den tragikomiska inledningen han haft på dagens fem inledande hål.
Nyddlingen och jag smyger undan lite för gå igenom vad vi satt upp för riktlinjer för det här kniviga hålet. Det är visserligen bara 340 meter så det är inte avståndet som skrämmer. Istället kryllar det av förrädiska träd och lömsk skog alldeles för nära slaglinjen.
Vi hade ju tänkt att sick-sacka oss fram till grön genom att stillsamt och balanserat peta ut driven något till höger. Vi skulle också nöja oss med att dra iväg densamma blott 220 meter.
Andra slaget blir då betydligt enklare med gott om utrymme i trädporten som lurar efter 240 meter.
Adepten vispar iväg kulan busrent mellan träden och landar komfortabelt på fairway 46 meter från grön, som nu ligger helt vidöppen som en… ja, ni vet vad.
Även här är grön plan som sitski-brunn med ekolod och mugghållare så det är ingen katastrof om inte inspelet blir kalas.
Nöddö går dock i andra tankar och hans formtopp stärkt av dagens, så här långt, imponerande spel får honom till nya stordåd.
Han lägger upp bollen mysiga 4 dm från hål men lyckas lik förbannat tvåputta varpå vi inkasserar dagens första Lill-Babs.
Aj faen, tänker jag. Det där kan ha satt sig på psyket. Jag attackerar honom som en tunnhårig hermelin och börjar omedelbums bearbeta hans mentala sidor, vis av erfarenheten om vad som kan komma om jag inte får honom i balans innan vi når tee på sjunde hålet.
Nydde svär och gormar och det hoppar fulare ord ur hans mun än jag ens visste fanns. Sakta men säkert tar jag upp allt som gått så bra på de inledande fem hålen och pratar även om att vi ju gått igenom hur vi ska hantera såna här situationer.
Han inser snart att jag som alltid har tokrätt i allt jag säger och förstår vikten av att han sansar sig.
Vi har nu bara några minuter på oss att fokusera på olika målbilder som vi har i bagaget och jag tar fram några av de som jag vet har störst verkan.
Ynka 8 sekunder innan det är dags att slå ut på sjunde ser jag hur hans vanliga trygga lugn åter belägrat hans kropp och jag ler i förvissningen om att här kommer ytterligare en pärla som hade fått den makalöst stammande Sophie Gustavsson att , likt pikadorerna och banderiljärerna i Ferdinand, tänka:
– honom ska jag ha!
Faen, vilket ess man är. Vad hade den här spillran till människa gjort utan mig?
Jag gick förresten tillbaka till mitt inlägg där en kort strof finns nominerad som årets konstigaste och eftersom jag är i total avsaknad av ödmjukhet lägger jag åter fram det i rampljuset eftersom jag, såhär ett halvår efter att det skrevs, är så nöjd med det att jag närmast blir rörd så håll tillgodo en gång till:
———————-
Caddie Lac skrev följande den 2008-07-06 10:42:12 från 213.114.65.73
Team Nydde/Caddie Lac lägger upp taktiken några hål om dagen på Eda:
HÅL 6) – Hur smal får en fairway egentligen vara, knystar någon när vi närmar oss tee på de sjätte hålet. Och till på köpet står det två elakt sinnade träd precis där jag brukar landa, replikerar lillebror Mygel med gråten stockandes i halsen efter den tragikomiska inledningen han haft på dagens fem inledande hål.
Nyddlingen och jag smyger undan lite för gå igenom vad vi satt upp för riktlinjer för det här kniviga hålet. Det är visserligen bara 340 meter så det är inte avståndet som skrämmer. Istället kryllar det av förrädiska träd och lömsk skog alldeles för nära slaglinjen.
Vi hade ju tänkt att sick-sacka oss fram till grön genom att stillsamt och balanserat peta ut driven något till höger. Vi skulle också nöja oss med att dra iväg densamma blott 220 meter.
Andra slaget blir då betydligt enklare med gott om utrymme i trädporten som lurar efter 240 meter.
Adepten vispar iväg kulan busrent mellan träden och landar komfortabelt på fairway 46 meter från grön, som nu ligger helt vidöppen som en… ja, ni vet vad.
Även här är grön plan som sitski-brunn med ekolod och mugghållare så det är ingen katastrof om inte inspelet blir kalas.
Nöddö går dock i andra tankar och hans formtopp stärkt av dagens, så här långt, imponerande spel får honom till nya stordåd.
Han lägger upp bollen mysiga 4 dm från hål men lyckas lik förbannat tvåputta varpå vi inkasserar dagens första Lill-Babs.
Aj faen, tänker jag. Det där kan ha satt sig på psyket. Jag attackerar honom som en tunnhårig hermelin och börjar omedelbums bearbeta hans mentala sidor, vis av erfarenheten om vad som kan komma om jag inte får honom i balans innan vi når tee på sjunde hålet.
Nydde svär och gormar och det hoppar fulare ord ur hans mun än jag ens visste fanns. Sakta men säkert tar jag upp allt som gått så bra på de inledande fem hålen och pratar även om att vi ju gått igenom hur vi ska hantera såna här situationer.
Han inser snart att jag som alltid har tokrätt i allt jag säger och förstår vikten av att han sansar sig.
Vi har nu bara några minuter på oss att fokusera på olika målbilder som vi har i bagaget och jag tar fram några av de som jag vet har störst verkan.
Ynka 8 sekunder innan det är dags att slå ut på sjunde ser jag hur hans vanliga trygga lugn åter belägrat hans kropp och jag ler i förvissningen om att här kommer ytterligare en pärla som hade fått den makalöst stammande Sophie Gustavsson att , likt pikadorerna och banderiljärerna i Ferdinand, tänka:
– honom ska jag ha!
Faen, vilket ess man är. Vad hade den här spillran till människa gjort utan mig?