Två sofistikierade herrar står i allsköns ro och låter sitt vatten under trevligt samkväm med tillhörande artig konversation när en tredje – ja, ett riktigt ärkenöt (nedan omnämnd som Grötrocken) – får för sig att slå ut sin boll på hål 14 på Eda.
Grötrockens högst begränsade kompetens, när det gäller att slå ut från hål 14 på Eda, får hans boll att tveksamt fladdra iväg ynka 31 meter – snett nåt så djävulskt – bara för att slutligen finna ro i ett pittoreskt dike som så vackert flankerar den inledande delen av hålet.
Grötrocken – som framlever sina dagar i total avsaknad av bl.a. självinsikt, ödmjukhet och förmåga att inse sina egna begränsningar – måste såklart finna någon eller något utanför hans egna existens att beskylla för denna nesa.
Blicken går blixtsnabbt till sällskapets hårfattigaste deltagare men Granath, som den slitna gondoljärbaskerdesignern kallas, står likt Engelbrekt på Stortorget i Örebro, sluten som ett musselanus.
Grötrocken inser att Granath och hans som vanligt klanderfria agerande inte kan lastas för debaclet. Nu börjar det närapå koka över inombords i Grötrocken och blicken travesterar snabbt över landskapet, sällskapets golfbagar samt en Trappatoni-orange Massey Ferguson som skymtar i bakgrunden på drygt 1,3 km håll innan han når sina "plågoandar" – och ni vet väl vilka vi pratar om…???
Just precis…
De två stillsamma gentlemännen som försiktigt och gemytligt slår en sjua några meter bakom ryggen på Grötrocken. De kissande herrarna har inte haft en aning om vad som pågått under deras stund då de lättar på trycket.
Ja, inte förrän de hör Grötrockens swing – hans högst tvivelaktiga träffbild på bollen och det tragiska ljudet av en golfboll som omsorgsfullt bäddar ner sig i gräs och sly som varken klippts, besprutats eller trimmats på flera år.
Och på det följer svadan:
-Tack för den, ni kan väl hålla käften när jag ska slå!
De stackars pinkande herrarna får alltså agera måltavlor för Grötrockens vrede som ju som bekant alltid ska projiceras på någon annan än den som i själva verket bär ansvaret – Grötrocken själv! Detta alltså utan att de hade en aning om att Grötrocken hade för avsikt att slå ut.
Att på ett så tarvligt sätt attackera två oskyldiga stackare kan inte annat än betecknas som låååååågt och självklart vore ett par rejäla ursäkter på sin plats. Dessa lyser dock fortfarande med sin frånvaro.
Vad värre var så innebar detta angrepp att min adept totalt rasade ur det flow vi var inne i och som jag haft ett sjuhelsikes jobb att bygga upp under de föregående 13 hålen. Allt var som bortblåst, förfallet, skrotat, förtvinat och helt enkelt – GONE!!
Adepten stod inte att känna igen. Hans inre var som en finmalen Hänt Extra och psyket i samma obalans som ett diafragmabråck i en månkrater.
Spelet blev såklart därefter och hade det alltså inte varit för att Grötrocken valde att slå ut medan vi slog en drill och därpå klandrade oss för sina tillkortakommanden så hade vi vunnit på Eda.
Där mina herrar, har ni den allenarådande sanningen om episoden som utspelade sig på hål 14:s tee på Eda en sen eftermiddag den 2:a augusti 2008 då Karin och Kajsa hade namnsdag.
Grötrockens högst begränsade kompetens, när det gäller att slå ut från hål 14 på Eda, får hans boll att tveksamt fladdra iväg ynka 31 meter – snett nåt så djävulskt – bara för att slutligen finna ro i ett pittoreskt dike som så vackert flankerar den inledande delen av hålet.
Grötrocken – som framlever sina dagar i total avsaknad av bl.a. självinsikt, ödmjukhet och förmåga att inse sina egna begränsningar – måste såklart finna någon eller något utanför hans egna existens att beskylla för denna nesa.
Blicken går blixtsnabbt till sällskapets hårfattigaste deltagare men Granath, som den slitna gondoljärbaskerdesignern kallas, står likt Engelbrekt på Stortorget i Örebro, sluten som ett musselanus.
Grötrocken inser att Granath och hans som vanligt klanderfria agerande inte kan lastas för debaclet. Nu börjar det närapå koka över inombords i Grötrocken och blicken travesterar snabbt över landskapet, sällskapets golfbagar samt en Trappatoni-orange Massey Ferguson som skymtar i bakgrunden på drygt 1,3 km håll innan han når sina "plågoandar" – och ni vet väl vilka vi pratar om…???
Just precis…
De två stillsamma gentlemännen som försiktigt och gemytligt slår en sjua några meter bakom ryggen på Grötrocken. De kissande herrarna har inte haft en aning om vad som pågått under deras stund då de lättar på trycket.
Ja, inte förrän de hör Grötrockens swing – hans högst tvivelaktiga träffbild på bollen och det tragiska ljudet av en golfboll som omsorgsfullt bäddar ner sig i gräs och sly som varken klippts, besprutats eller trimmats på flera år.
Och på det följer svadan:
-Tack för den, ni kan väl hålla käften när jag ska slå!
De stackars pinkande herrarna får alltså agera måltavlor för Grötrockens vrede som ju som bekant alltid ska projiceras på någon annan än den som i själva verket bär ansvaret – Grötrocken själv! Detta alltså utan att de hade en aning om att Grötrocken hade för avsikt att slå ut.
Att på ett så tarvligt sätt attackera två oskyldiga stackare kan inte annat än betecknas som låååååågt och självklart vore ett par rejäla ursäkter på sin plats. Dessa lyser dock fortfarande med sin frånvaro.
Vad värre var så innebar detta angrepp att min adept totalt rasade ur det flow vi var inne i och som jag haft ett sjuhelsikes jobb att bygga upp under de föregående 13 hålen. Allt var som bortblåst, förfallet, skrotat, förtvinat och helt enkelt – GONE!!
Adepten stod inte att känna igen. Hans inre var som en finmalen Hänt Extra och psyket i samma obalans som ett diafragmabråck i en månkrater.
Spelet blev såklart därefter och hade det alltså inte varit för att Grötrocken valde att slå ut medan vi slog en drill och därpå klandrade oss för sina tillkortakommanden så hade vi vunnit på Eda.
Där mina herrar, har ni den allenarådande sanningen om episoden som utspelade sig på hål 14:s tee på Eda en sen eftermiddag den 2:a augusti 2008 då Karin och Kajsa hade namnsdag.