Innan felaktiga rykten börjar spridas över världen, så släpper jag här och nu den riktiga storyn. Efter att ha suttit med Mr Caddie hela förmiddagen i telefon och pratat ut om gårdagen, så känner jag mig nu mogen att berätta.
Jag och min järn7a har separerat efter 3 år ihop.
Vi har delat på glädje och sorg, skratt och gråt.
Har känt under de senaste veckorna att vi har börjat glidit mer och mer ifrån varandra, och i går så beslutade vi att göra slut.
Tyvär så blev det inget lyckligt slut, vi kan inte skryta längre om att vi är vänner.
Allt gick fort och var över på några sekunder.
Vi hade gått 10 hål på Lannas nya proffsbana, trots att det var 30 grader, åskade och spöregnade så hade jag 19 poäng, 1 efter hc.
Kommer fram till hål 11, hålet är 2,5 km långt och är spikrakt med en lutning nerför hela vägen till grön.
Enda kruxet på hålet är out of bounds efter hela vänstersidan. Ställer upp för att smacka iväg en lätt drive ca 220 meter.
Håller andan och slår, lite tunn träff och lite grann åt vänster far bollen, men runt 200 meter blir den. Pustar ut, och med ett stelopererat smile traskar jag fram stolt till min boll.
Ligger bra i ruffen konstaterar jag och tar fram min rescueklubba. En bra träff och jag kommer att ha en pitch för inspel på grön.
Provsvingen känns kanon, tar sikte och ställer upp. Pang, vilket slag, enda kruxet är att bollen bara har förflyttat sig 10 meter framåt.
Aj aj, men jag känner mig lugn, det är bara att göra om hela proceduren.
Lugn och fin provsving, ställer upp, PANG.
Sorkdödare nr 2 är precis genomförd, ramsor med svordomar börjar att ploppa ur min mun.
Skönt, nu känns det bättre, tänk att lite fula ord kan ha en så lugnande inverkan på mig.
Ställer upp för att slå mitt 4e slag, inte lika lugn provsving, men känner för att gå på kraft i stället för känsla denna gång. Pang, tunn träff men 150 meter framåt, tyvär även en slice på slutet som gör att bollen far rätt in bland träd på höger sida av banan.
Nu vet jag inte om jag ska skratta eller gråta, blir ett mellanting av dem båda.
Kommer fram till bollen och ser att jag inte kan slå ett högt slag för att nå in på grön, ca 100 meter kvar är det. Det är nu jag kommer på den briljanta iden att puncha en 7a lite lätt för att kanske kunna rulla upp den på grön.
Detta är ju ett slag som jag och Mr Caddie har tränat mycket på denna säsong.
Provsving, kan gå känner jag, SMACK, sorkdödare 3 och 10 meter framåt. Det är nu det händer inom mig, en känsla som jag inte känt på flera år.
Med svarta ögon och 7an i min hand känner jag för att avliva min kamrat. Men hur? ser min bag och med ett kraftigt hugg så slår jag polaren allt vad jag har.
Ett lyckorus rinner genom min kropp, och ett lugn infinner sig snabbt. Skönt, nu är det bara att ta fram en wedge för ett lugn inspel på grön, eftersom jag lyckades duffa ut bollen på fairway i alla fall.
Ska lägga tillbaka 7an i bagen, det är då jag upptäcker att klubban inte ser ut att må så bra längre. Klubban liknar ett frågetecken.
Ågren, klubbmord nr 2 på mitt samvete.
Till saken hör även att vi spelade med en arbetskamrat till Ulli som är jätte kristen, tror att han var grymt imponerad över hur lungt jag löste mina problem på banan.
Efter detta hål så var jag ett mentalt vrak och mitt spel påminde om mitt fornstora jag.
Lyckades bara att skrapa ihop 9 poäng sista 8 hålen, så därför borde jag vara jättefavorit till hatten denna helg.
Vi ses
Jag och min järn7a har separerat efter 3 år ihop.
Vi har delat på glädje och sorg, skratt och gråt.
Har känt under de senaste veckorna att vi har börjat glidit mer och mer ifrån varandra, och i går så beslutade vi att göra slut.
Tyvär så blev det inget lyckligt slut, vi kan inte skryta längre om att vi är vänner.
Allt gick fort och var över på några sekunder.
Vi hade gått 10 hål på Lannas nya proffsbana, trots att det var 30 grader, åskade och spöregnade så hade jag 19 poäng, 1 efter hc.
Kommer fram till hål 11, hålet är 2,5 km långt och är spikrakt med en lutning nerför hela vägen till grön.
Enda kruxet på hålet är out of bounds efter hela vänstersidan. Ställer upp för att smacka iväg en lätt drive ca 220 meter.
Håller andan och slår, lite tunn träff och lite grann åt vänster far bollen, men runt 200 meter blir den. Pustar ut, och med ett stelopererat smile traskar jag fram stolt till min boll.
Ligger bra i ruffen konstaterar jag och tar fram min rescueklubba. En bra träff och jag kommer att ha en pitch för inspel på grön.
Provsvingen känns kanon, tar sikte och ställer upp. Pang, vilket slag, enda kruxet är att bollen bara har förflyttat sig 10 meter framåt.
Aj aj, men jag känner mig lugn, det är bara att göra om hela proceduren.
Lugn och fin provsving, ställer upp, PANG.
Sorkdödare nr 2 är precis genomförd, ramsor med svordomar börjar att ploppa ur min mun.
Skönt, nu känns det bättre, tänk att lite fula ord kan ha en så lugnande inverkan på mig.
Ställer upp för att slå mitt 4e slag, inte lika lugn provsving, men känner för att gå på kraft i stället för känsla denna gång. Pang, tunn träff men 150 meter framåt, tyvär även en slice på slutet som gör att bollen far rätt in bland träd på höger sida av banan.
Nu vet jag inte om jag ska skratta eller gråta, blir ett mellanting av dem båda.
Kommer fram till bollen och ser att jag inte kan slå ett högt slag för att nå in på grön, ca 100 meter kvar är det. Det är nu jag kommer på den briljanta iden att puncha en 7a lite lätt för att kanske kunna rulla upp den på grön.
Detta är ju ett slag som jag och Mr Caddie har tränat mycket på denna säsong.
Provsving, kan gå känner jag, SMACK, sorkdödare 3 och 10 meter framåt. Det är nu det händer inom mig, en känsla som jag inte känt på flera år.
Med svarta ögon och 7an i min hand känner jag för att avliva min kamrat. Men hur? ser min bag och med ett kraftigt hugg så slår jag polaren allt vad jag har.
Ett lyckorus rinner genom min kropp, och ett lugn infinner sig snabbt. Skönt, nu är det bara att ta fram en wedge för ett lugn inspel på grön, eftersom jag lyckades duffa ut bollen på fairway i alla fall.
Ska lägga tillbaka 7an i bagen, det är då jag upptäcker att klubban inte ser ut att må så bra längre. Klubban liknar ett frågetecken.
Ågren, klubbmord nr 2 på mitt samvete.
Till saken hör även att vi spelade med en arbetskamrat till Ulli som är jätte kristen, tror att han var grymt imponerad över hur lungt jag löste mina problem på banan.
Efter detta hål så var jag ett mentalt vrak och mitt spel påminde om mitt fornstora jag.
Lyckades bara att skrapa ihop 9 poäng sista 8 hålen, så därför borde jag vara jättefavorit till hatten denna helg.
Vi ses