Om konsten att ta död på en golfklubba…
…en okänd nybörjares bekännelser:
Första klubban rök en junidag på Viksberg. Slaget var inte särskilt hårt,
men stubben var tuffare än väntat och järnsjuan vek sig direkt.
Därmed hade jag mist oskulden. Sen dess har det gått två åttor, en sjua
till, en femma, en wedge, en sandwedge och en hutlöst dyr spoon i grafit,
på knappt sex månader.
Jag ger alltså alla som påstår att golf är en kostsam sport alldeles rätt.
De som säger att jag är tidernas största psykfall på en golfbana ger jag
däremot bara halvrätt. Dels för att golffolket är hopplöst konservativt och
uppsträckt fisförnämt i etikettsfrågor av den här typen, dels för att
mänskligheten inte har begripit det stora behovet av att då och då slå
sönder en golfklubba. Sätt en trilskande järnfemma i händerna på vilken
dåre som helst, låt honom dra den i ett träd, krossa klubbhuvudet mot en
sten, skicka in skiten i skogen med en släggkastarsving eller kasta den mot
en utdragen drunkningsdöd i ett vattenhinder – och dåren återfår sin sans,
friden sänker sig, andningen återgår till det normala. Han drar en djup
suck av lättnad och befrielse, rullar över på rygg som efter en lyckad
bröllopsnatt. Det skulle finnas mindre aggressioner i världen om alla fick
en golfklubba att lustmördan. Det är bättre än sex.
"Har du slagit sönder EN TILL!? Du är tammefan inte klok", säger mina
golfkamrater. Det kommer till och med fram människor som jag inte ens vet
vad de heter och ser på mig med en blandning av avsky och förvåning, som om
jag skulle bränt ner en kyrka eller våldtagit svärmor, och muttrar: "Det
börjar bli lite glest i bagen, har jag hört". De har inte förstått
någonting. Att ha ihjäl en klubba är inget man går omkring och planerar.
Man bestämmer sig inte för att "på fjortonde hålet tror jag att jag ska ge
wedgen en jävla smäll". Ett klubbmord är en ytterst spontan gärning, en
utlösning av naturkrafter, det kortaste, intensivaste och mest explosiva av
utbrott, vilket förmodligen är anledningen till den sköna känslan efteråt.
Själva akten måste, trots allt,innehålla ett mått av finess. Man får inte
hoppa omkring och gapa och skrika och svära och slå vilt omkring sig. En
klubba ska dö med stil. Snabbt. Hårt. Tyst. Osentimentalt. Ingen ånger.
Varken klubban eller motspelarna ska hinna fatta vad som är på gång innan
det hela är över.
Själv håller jag på att utveckla det hela till en rätt skön konstart. De
tre bästa av mina åtta mord gick till så här:
1) Spoon i grafit, köpt i Atlanta, forslad över Atlanten och likviderad på
hål elva på Måsnaryd i Södertälje. Duff i utslaget, bollen tre meter från
tee. Låg bra. Nytt försök med samma klubba. Duff igen. Ena handen om
klubbhuvudet, den andra högt upp på skaftet, en blixtsnabb knäck över
knäet, klubban i två delar, nästa sekund nonchalant slängd i hallonbuskarna
bakom ryggen. Snyggt. Rent. Klassiskt.
2)Pitchingwedge av stål på Viksberg. Hål 12. Inspel från femtio meter rakt
fram, skitlätt. Tittade upp för att skåda praktslaget. Men bollen gick
spikrakt åt höger, parallellt med mig själv, rakt ner i ett vattendrag.
Mycket lugnt, utan ett ljud, sänktes wedgen med en lätt underarmsrörelse
ner i samma vatten. Vila i frid, din gris. Du får skylla dig själv när du
var så dum.
3) Järnåtta i grafit på Ingarö skogsbana. Djävulskt svårt. Mentalt
förberedd på trubbel. Uppträder vänare än en luciakandidat fram till
nionde hålet. Lyckas träffa hålets enda utstående gren, tunnare än mitt
plastkort, och bollen i vatten. Snabb knäck över knäet igen. En Paul
Azinger. Bra ljud i grafit. Schysst smäll. In i skogen med likdelarna.
Ingen märkte nåt. Ett perfekt brott.
Och detta är alltså bara början. Jag tog grönt kort i slutet av maj, gick
ut på bana i juni, har spelat runt 30 rundor sen dess och har nu,
skrivande stund, krånglat mig ner till 26,4 i handicap. Nästa år blir det
bättre. Jag räknar kallt med att åtminstone klara av en tio, tolv klubbor
till. Tills dom förstår att mig jävlas man inte med. Och ni som går omkring
och surar en hel runda, blir dåliga i magen, går hem och slår makan/maken
eller sparkar till hunden när ni spelar dåligt, ni har en hel del att lära
er.
Golf är ett underbart spel – om man är avslappnad. Jag spelade nyligen med
en arbetskamrat i Nynäshamn och när han slog ut på åttonde var samtliga
senor och samtliga muskler i hans kropp hårda som sten. På hans spända hals
vibrerade aorta som en stålvajer. Läpparna var blå och sammanpressade.
Händerna kramade sönder klubban. Det var en utbuktning på kroppen och det
vete fan om det inte var blindtarmen som var på väg att poppa ut. Han
pelade inte bra. Jag spelade inte så bra heller. Men jag var nöjd, samlad
och lugn. I hemlighet hade jag, järnfemman och en tall haft en lyckad
avslappningsövning på hålet innan.
/Sjäv numera både klok och het på Hussborgs GK
…en okänd nybörjares bekännelser:
Första klubban rök en junidag på Viksberg. Slaget var inte särskilt hårt,
men stubben var tuffare än väntat och järnsjuan vek sig direkt.
Därmed hade jag mist oskulden. Sen dess har det gått två åttor, en sjua
till, en femma, en wedge, en sandwedge och en hutlöst dyr spoon i grafit,
på knappt sex månader.
Jag ger alltså alla som påstår att golf är en kostsam sport alldeles rätt.
De som säger att jag är tidernas största psykfall på en golfbana ger jag
däremot bara halvrätt. Dels för att golffolket är hopplöst konservativt och
uppsträckt fisförnämt i etikettsfrågor av den här typen, dels för att
mänskligheten inte har begripit det stora behovet av att då och då slå
sönder en golfklubba. Sätt en trilskande järnfemma i händerna på vilken
dåre som helst, låt honom dra den i ett träd, krossa klubbhuvudet mot en
sten, skicka in skiten i skogen med en släggkastarsving eller kasta den mot
en utdragen drunkningsdöd i ett vattenhinder – och dåren återfår sin sans,
friden sänker sig, andningen återgår till det normala. Han drar en djup
suck av lättnad och befrielse, rullar över på rygg som efter en lyckad
bröllopsnatt. Det skulle finnas mindre aggressioner i världen om alla fick
en golfklubba att lustmördan. Det är bättre än sex.
"Har du slagit sönder EN TILL!? Du är tammefan inte klok", säger mina
golfkamrater. Det kommer till och med fram människor som jag inte ens vet
vad de heter och ser på mig med en blandning av avsky och förvåning, som om
jag skulle bränt ner en kyrka eller våldtagit svärmor, och muttrar: "Det
börjar bli lite glest i bagen, har jag hört". De har inte förstått
någonting. Att ha ihjäl en klubba är inget man går omkring och planerar.
Man bestämmer sig inte för att "på fjortonde hålet tror jag att jag ska ge
wedgen en jävla smäll". Ett klubbmord är en ytterst spontan gärning, en
utlösning av naturkrafter, det kortaste, intensivaste och mest explosiva av
utbrott, vilket förmodligen är anledningen till den sköna känslan efteråt.
Själva akten måste, trots allt,innehålla ett mått av finess. Man får inte
hoppa omkring och gapa och skrika och svära och slå vilt omkring sig. En
klubba ska dö med stil. Snabbt. Hårt. Tyst. Osentimentalt. Ingen ånger.
Varken klubban eller motspelarna ska hinna fatta vad som är på gång innan
det hela är över.
Själv håller jag på att utveckla det hela till en rätt skön konstart. De
tre bästa av mina åtta mord gick till så här:
1) Spoon i grafit, köpt i Atlanta, forslad över Atlanten och likviderad på
hål elva på Måsnaryd i Södertälje. Duff i utslaget, bollen tre meter från
tee. Låg bra. Nytt försök med samma klubba. Duff igen. Ena handen om
klubbhuvudet, den andra högt upp på skaftet, en blixtsnabb knäck över
knäet, klubban i två delar, nästa sekund nonchalant slängd i hallonbuskarna
bakom ryggen. Snyggt. Rent. Klassiskt.
2)Pitchingwedge av stål på Viksberg. Hål 12. Inspel från femtio meter rakt
fram, skitlätt. Tittade upp för att skåda praktslaget. Men bollen gick
spikrakt åt höger, parallellt med mig själv, rakt ner i ett vattendrag.
Mycket lugnt, utan ett ljud, sänktes wedgen med en lätt underarmsrörelse
ner i samma vatten. Vila i frid, din gris. Du får skylla dig själv när du
var så dum.
3) Järnåtta i grafit på Ingarö skogsbana. Djävulskt svårt. Mentalt
förberedd på trubbel. Uppträder vänare än en luciakandidat fram till
nionde hålet. Lyckas träffa hålets enda utstående gren, tunnare än mitt
plastkort, och bollen i vatten. Snabb knäck över knäet igen. En Paul
Azinger. Bra ljud i grafit. Schysst smäll. In i skogen med likdelarna.
Ingen märkte nåt. Ett perfekt brott.
Och detta är alltså bara början. Jag tog grönt kort i slutet av maj, gick
ut på bana i juni, har spelat runt 30 rundor sen dess och har nu,
skrivande stund, krånglat mig ner till 26,4 i handicap. Nästa år blir det
bättre. Jag räknar kallt med att åtminstone klara av en tio, tolv klubbor
till. Tills dom förstår att mig jävlas man inte med. Och ni som går omkring
och surar en hel runda, blir dåliga i magen, går hem och slår makan/maken
eller sparkar till hunden när ni spelar dåligt, ni har en hel del att lära
er.
Golf är ett underbart spel – om man är avslappnad. Jag spelade nyligen med
en arbetskamrat i Nynäshamn och när han slog ut på åttonde var samtliga
senor och samtliga muskler i hans kropp hårda som sten. På hans spända hals
vibrerade aorta som en stålvajer. Läpparna var blå och sammanpressade.
Händerna kramade sönder klubban. Det var en utbuktning på kroppen och det
vete fan om det inte var blindtarmen som var på väg att poppa ut. Han
pelade inte bra. Jag spelade inte så bra heller. Men jag var nöjd, samlad
och lugn. I hemlighet hade jag, järnfemman och en tall haft en lyckad
avslappningsövning på hålet innan.
/Sjäv numera både klok och het på Hussborgs GK