Nu nås jag precis av rykten som gör gällande att två av föreningens medlemmar har synts ute på GvGk ikväll. Den ena lär, enligt Hasse Aros spanare, ha varit "en bit under medellängd men avsevärt under medelvikt". Troligen t.o.m. under 65 kg uppger källan. Han gick dessutom och mumlade något osammanhängande i stil med:
– dä ä ja som ä pepsodenten.
Sista ordet kan även ha varit präst-i-Denton. Han var inte helt klar i tungomålet.
Denne mans främsta kännetecken, förutom att han inte vägde mycket mer än ett olinjerat kollegieblock, var dock att han i princip saknade hår, konstant lade på 37 % i längd när han berättade om sina slag och luktade som en felaktigt ifylld inkomstdeklaration.
Den andre spelaren, hmmm nåja, från föreningen hade åtminstone fullständig kalufs men han uppträdde hålögt som hade han nyligen fått tillökning i familjen och inte sovit som vanligt på nåt kvartal. Den här människan hävde efter varje slag, oavsett hur snett och kort det var, ur sig nåt i stil med:
– Taaalaaaang.
När hans medspelare såg någon annan på banan och påtala det för honom kläckte han alltid ur sig:
– Det där var väl inte så spassiallt.
Främsta kännetecknet på den här killen var dock att han verkade närmast strykrädd, som en pryglad dörrpost som folk medvetet gick emot bara för att jävlas eller som en stackare som har så fula och fjolliga benskydd att hans kamrater inte kan annat än lida tillsammans med honom.
– dä ä ja som ä pepsodenten.
Sista ordet kan även ha varit präst-i-Denton. Han var inte helt klar i tungomålet.
Denne mans främsta kännetecken, förutom att han inte vägde mycket mer än ett olinjerat kollegieblock, var dock att han i princip saknade hår, konstant lade på 37 % i längd när han berättade om sina slag och luktade som en felaktigt ifylld inkomstdeklaration.
Den andre spelaren, hmmm nåja, från föreningen hade åtminstone fullständig kalufs men han uppträdde hålögt som hade han nyligen fått tillökning i familjen och inte sovit som vanligt på nåt kvartal. Den här människan hävde efter varje slag, oavsett hur snett och kort det var, ur sig nåt i stil med:
– Taaalaaaang.
När hans medspelare såg någon annan på banan och påtala det för honom kläckte han alltid ur sig:
– Det där var väl inte så spassiallt.
Främsta kännetecknet på den här killen var dock att han verkade närmast strykrädd, som en pryglad dörrpost som folk medvetet gick emot bara för att jävlas eller som en stackare som har så fula och fjolliga benskydd att hans kamrater inte kan annat än lida tillsammans med honom.